Ridterapi

ridvagRidterapi är form av terapi där en funktionshindrad med hästens hjälp ges möjlighet att träna eller lära funktioner, som saknas eller är försenade alt. bristfälliga eller skadade. Ridning är här alltså främst terapeutisk och hästen ett terapeutiskt ”instrument”.

Terapiridning leds av en terapeut, som har goda kunskaper om de funktionshinder ryttarna har (fysiska eller psykiska), samt dessutom har god hästkännedom. Ridinstruktören, om en sådan finns med, ansvarar då fr.a. för hästarna.

Det är av yttersta vikt att välja rätt häst till varje ryttare med avseende till bägges kroppsbyggnad och temperament. Hästens steg och rytm har även stor betydelse.

Det är viktigt att veta vilka hjälpmedel som behövs, att inte använda några i onödan, liksom att veta när det är dags att ta bort något. Detta gäller naturligtvis även stödpersonal, som måste instrueras så de ger rätt hjälp vid rätt tillfälle.

Detta gäller all ridning i terapeutiskt syfte: med barn med t.ex. DAMP/ADHD, lättare rörelsehinder eller med svårt flerhandikappade, liksom med vuxna med olika funktionshinder. Det är terapeuten, som måste avgöra om t.ex. bakomridning är befogad, om ridningen kan försiggå i grupp eller enskilt, vilka krav som skall ställas liksom att bestämma målsättningen med ridningen.

Fritidsridning

Fritidsridning är den ridning som erbjuds på alla ridskolor. Den innebär att ryttaren, trots funktionshinder, rider helt integrerat. Ingen ledning av hästen, inga medhjälpare, som går bredvid och stöttar.

Uppsittning vid ramp kan vara nödvändigt – alla ridskolor har ej ramp.

Ev. specialutrustning, t.ex. specialsadel, specialtyglar ombesörjes av ryttaren själv. Hjälp att göra i ordning hästen, rykta och sadla, ligger på ryttarens ansvar. Klarar han det ej själv, måste han ha ledsagare som hjälper honom.

Själva ridlektionen sker helt integrerad, ingen skillnad mellan ryttare med eller utan funktionshinder. Det finns många ryttare med funktionshinder som klarar detta.

Anpassad fritidsridning

pontus vagnDå ryttarens funktionshinder kräver, förutom ramp och ev. specialutrustning (som inga vanliga ridskolor tillhandahåller) att någon leder hästen, kanske en eller två personer stöder ryttaren från sidan, att enskild ridning eller små grupper (max 6 ryttare) är nödvändigt för att det skall fungera bra. Viktigt är här en intresserad ridinstruktör med specialkunskap om olika handikapp (mycket sällsynt, i svensk ridinstruktörsutbildning ingår baskunskap om handikapp, vilket ej är tillfylles), Det är mycket olämpligt med en stallflicka som ”instruktör”, vilket tyvärr förekommer.

Gruppen behöver alltså ytterligare en ledare, en med goda kunskaper om funktionshinder liksom kännedom om de olika hjälpmedel som finns, så de används korrekt och utan fara för häst och ryttare, för att ridningen skall blir säker och ger önskad effekt. Kunskaper i specialpedagogik kan vara nödvändiga i samband med vissa handikapp, för att det verkligen skall vara en ridlektion och inte bara att ryttaren leds runt under en viss tid mot betalning. ”Experthjälpen” kan fungera som konsult, men behöver närvara minst en gång i månaden, så att utveckling kan ske och/eller färdigheter bibehållas.

ldioGruppen bör även om möjligt vara homogen beträffande funktionshinder, ridfärdighet och ålder för att ryttarna i gruppen skall fungera väl. Det är ej acceptabelt att föra samman ett antal ryttare i en grupp med enda gemensam nämnare att de har ett funktionshinder.

Några grupper kan ha till målsättning att någon eller några av ryttarna skall få en möjlighet att rida integrerat i framtiden, andra att ge de handikappade en meningsfull fritid under betryggande former.

Text: Charlotte von Arbin, 2006